Allt är som ett enda stort misstag.. Nånstans på vägen gick allt fel, den nyfunna glädjen försvann. Oväntade känslor bedövades med sex och sprit, snabba fix och mer av allting. Alla pinsamma möten med pojkvänner, expojkvänner och föräldrar. Ilande tystnader vid frukosten, när man måste ha i sig nånting, för att ens kunna komma därifrån. Främmande tågstationer och vinglande gator.. Ansikten jag inte känner igen, namn jag inte kommer ihåg. Efter en se på dig själv dag, tog allting slut. Jag ville inte längre.. jag behövde det inte.

Jag lät samtalen ringa ut, tills dom slutade ringa helt. Det är bara en sak jag saknar.. en person. Vi låg hela nätter och pratade, hennes hand i min. Hon försvann en dag.. telefonen uppsagd, lägenheten såld. Jag vet fortfarande inte var du är, vem du har blivit.

En annan sak jag tänkt på är, jag har inget här. Visst jag bor här, går i skolan här, och jag känner människor lite runt omkring. Men det är så bräckligt, så inövat och konstigt.. jag skulle lämna allt, om jag bara kunde. Jag märkte det på nyårsafton, det slog mig. Det enda jag har att längta till, är sommaren och Italien. Jag skulle kunna lära mig språket, stanna kvar.. det enda som finns kvar här är hemska historier, rykten och människor. Det som är mest konstigt egentligen är att saker som har hänt, påverkar mig inte ett dugg. Saker som Inte har hänt däremot, det är det som spökar. Människor som aldrig träffat mig, som tror att dom vet vem jag är. Vet vad jag känner, vad jag har "gjort". Människor som varnar sina kompisar för mig, berättar vilket svin jag är. Människor som inte ens sett mig i ögonen, människor som är så J*vla meningslösa. Men äh.. jag är bara trött på det.