På en minut förvandlas ett rum fullt av skratt och liv till ingenting. Total tystnad, kyla tillomed. Men det är ändå rätt skönt att sitta i skolan i pyamasbyxor och t-shirt.. händer inte såvärst ofta, så jag passar på.

Jag kom fram till en sak igår. Jag har klippt av nästan alla band här, jag bara går och väntar. Jag väntar på att brevet ska komma, jag väntar på biljetterna, jag väntar på flyttlådor och gråtande farväl och lycka till. Amagad records, min skivaffär i Belgien, snart kommer jag. Varför just Belgien? Sverige har jag testat leva i.. vi vet ju båda hur det gick. Jag vill bort, börja om på nytt. Det verkar bra där.. Språket är lätt att förstå, vissa människor verkar trevliga. Såklart så skulle man ju kunna träffa Joanne också, men det är bara ett plus. Hon är precis som jag, fast.. utan allt det dåliga som hänt mig. Hon är min bästa vän, den jag berättar allt för.

Men det handlar inte om henne. Det handlar om att jag vill ha ett nytt liv, någon annanstans. Det hade lika gärna kunnat va Australien, eller så långt västerut man kan komma i usa.

Äh, jag vet inte vad det handlar om. Jag skiter i om jag tjänar miljoner, jag skiter i om mitt hus har inomhuspool eller inte. Jag vill ha ett bra liv, ett glatt liv. Jag vill skratta och le, och bara ha det bra. Jag vill sitta i min trädgård och titta på solen, stjärnorna och molnen. Jag vill vakna brevid värme och närhet, jag vill bara ha det bra..

Om ett halvår åker jag och Emelie till Italien. vi ska somna på stranden, och bara njuta av allting. Frihet, svala nätter och bara oss själva. Kanske jag stannar kvar, kanske jag har något att komma tillbaks till.. Jag vet ingenting än. Imårn skickar jag iväg alla ansökningar, alla brev som ska iväg. I övermårn kollar jag upp vad som behövs för att flytta och få hjälp med att komma igång. Boende, arbete.. en ny start.

Sex länder jag hade kunnat tänka mig att bo i: Australien, Italien, Frankrike, Belgien, Tyskland, och ja.. Amerikatt. Det fanns ingen tärning till hands, så jag ritade en snurra.. Det land som fick tre streck först, det fick det bli. 12 streck senare var det bestämt. Ingen aning om hur det kommer bli, vad jag kommer göra, hur jag kommer bo. Men förberedelserna börjar nu..

Jag var inte vaken hela natten, jag gick och la mig tidigt. Men drömmarna jag haft.. shit. Men nä, kan inte ens skylla på drömmarna för att jag är vaken nu. I min trötthet råkade jag ställa om klockan också, och inte bara larmet. så den tjöt till när klockan va fyra istället för sju. Konstigt nog är det fortfarande en bra dag, fastän jag inte har något att se fram emot. Knepigt..

Så tillbaks till mina drömmar. Allt som behövdes för att jag skulle drömma om Milla var att hon gick in på min helgon. Det tog fram allt om henne nånstans i det undermedvetna, för jag reagerade knappt när jag såg det egentligen. Det var som den där dagen, när vi var och handlade, bara hon och jag. Om man känner sig bra när man går själv, känner man sig ännu bättre när man går brevid henne alltså.. hon har den attityden jag får när jag är ute. Så vad gjorde jag och milla? Det var nånstans på natten, vi pratade mest, tills hon tog fram nåt pulver. Hon skrattade och sa nånting ohörbart, hällde det i sitt glas och sa skål. Vi satt och drack där ute, i vår ensamhet. Hennes drink gick till henne direkt, för hon blev konstig och inte som milla alls längre.. som när man drömmer om någon, men man vet att det inte är den personen egentligen.

Jag drömde om angelica också. Men det var sådär extrem privat så det tänker jag inte skriva.. :b

Det var överesvämmning i malmö, och jag var mitt i allt. Jag var i badkläder.. Jag simmade förbi bilar, människor som satt på bilarna smälte i solen. Jag kom till ett område som inte var översvämmat.. en cykel kommer mot mig, långt där borta. Fan va snabbt han cyklar.. han tänker inte svänga. Jag går åt sidan, och cykeln fortsätter rakt fram. Men när den är brevid mig i farten, gick allt i slow motion, och han vände huvudet mot mig, på ett riktigt läskigt sätt. Det var ingen vanlig person det där.. Jag var påklädd igen, och började springa. Jag var tvungen att ta mig därifrån, jag sprang genom buskar, övergångsfält och mellan människor. Jag hoppar över ett staket, springer mot busshållplatsen. Jag ser hur bussen stänger dörren och kör.. Jag stannar till, och springer mot den lilla extra platsen dom hade satt en liten bit bort. Jag kommer fram precis som när bussen gör det. Det är en liten kö, en tjej frågar om bussen går till danmark, vilket den inte gör. En går in, hon ska till Ystad. Fastän jag har kort någonstans letade jag fram en tjuga.. Skurup tack. Hon gör en välkomnande gest och säger, stig in. Jag är Helt säker på att tjejen som skulle till ystad sa, du får sitta här om du vill, när jag redan hade satt mig ner. Vi hade ögonkontakt nämligen.

Men, så pep ju klockan, och jag hamnade här.. jag fryser som fan, dricker cola som fått stå några timmar. Mums :3

Allt är som ett enda stort misstag.. Nånstans på vägen gick allt fel, den nyfunna glädjen försvann. Oväntade känslor bedövades med sex och sprit, snabba fix och mer av allting. Alla pinsamma möten med pojkvänner, expojkvänner och föräldrar. Ilande tystnader vid frukosten, när man måste ha i sig nånting, för att ens kunna komma därifrån. Främmande tågstationer och vinglande gator.. Ansikten jag inte känner igen, namn jag inte kommer ihåg. Efter en se på dig själv dag, tog allting slut. Jag ville inte längre.. jag behövde det inte.

Jag lät samtalen ringa ut, tills dom slutade ringa helt. Det är bara en sak jag saknar.. en person. Vi låg hela nätter och pratade, hennes hand i min. Hon försvann en dag.. telefonen uppsagd, lägenheten såld. Jag vet fortfarande inte var du är, vem du har blivit.

En annan sak jag tänkt på är, jag har inget här. Visst jag bor här, går i skolan här, och jag känner människor lite runt omkring. Men det är så bräckligt, så inövat och konstigt.. jag skulle lämna allt, om jag bara kunde. Jag märkte det på nyårsafton, det slog mig. Det enda jag har att längta till, är sommaren och Italien. Jag skulle kunna lära mig språket, stanna kvar.. det enda som finns kvar här är hemska historier, rykten och människor. Det som är mest konstigt egentligen är att saker som har hänt, påverkar mig inte ett dugg. Saker som Inte har hänt däremot, det är det som spökar. Människor som aldrig träffat mig, som tror att dom vet vem jag är. Vet vad jag känner, vad jag har "gjort". Människor som varnar sina kompisar för mig, berättar vilket svin jag är. Människor som inte ens sett mig i ögonen, människor som är så J*vla meningslösa. Men äh.. jag är bara trött på det.